Försenad lunch!

Och så mycket roligare än så blir det inte just nu. Men just ordet lunch fick mig att minnas en liten reseincident som inträffade när jag var ute och luffade runt i Indonesien.

Vi skulle besöka Komodo ödlorna på Komodo Island och ett av kraven var att man var tvungen att köpa med sig lite levande föda för att kunna locka fram dessa bestar ur sina hålor.

Vårt val av levande föda blev en jättegullig get som vi köpte med oss från en marknad. I båten på väg ut mot ön kom ångesten krypande över mig. Hur fan skulle jag kunna offra denna stackars oskyldiga get bara för att få en glimt av några fornhistoriska varelser, som tydligen blivit så bekväma att de krävde bordsservering? De borde väl få jaga sin föda precis som alla andra?

Inte blev det bättre av att några engelska killar i sällskapet fick för sig att döpa honom till "Lunch". Ett djur med ett namn blir ju genast så mycket mer personlig, så i min ångest och förtvivlan köpte jag in mig på en gris istället som några andra hade med sig. Tittade sen på när han offrades och slets i stycken och tog med mig Lunch tillbaka till fastlandet igen där jag sålde tillbaka honom till marknadsgubben.

Visst, jag gick väl back några kronor, men det sjuka är att precis innan vi skulle åka vidare ser jag hur marknadsgubben säljer Lunch till ett nytt sällskap som är på väg ut till ön för att mata ödlor. Gissa om jag fick dubbel ångest! Inte nog med att jag släpat dit honom fram och tillbaka i en skumpig båt, nästan tvingat honom att se döden i vitögat men sen i sista stund gett honom hopp om livet tillbaka. Nu skulle han alltså bli tvungen att göra exakt samma dödsresa en gång till!

Stackars Lunch, det var helt enkelt inte hans dag.... eller så var det precis det det var.

Melodifestivalen - musikunderhållning eller freakshow?

Har kommit fram till att jag ägnat på tok för många timmar av min dyrbara tid åt att titta på denna skit, Melodifestivalen. Men nu är det slut! Bestämde mig förra lördagen faktiskt, efter det att fossilerna Lilli och Sussie mirakulöst och högst överaskande, gick vidare till final. Hur fan var det möjligt?

Två falsksjungande systrar lyckades tydligen inte bara återuppliva gamla fornminnen utan väckte även känslor av patetisk nostalgi till liv, hos svenskarna som var tonåringar på 80-talet.

Så fruktansvärt tragiskt när kriterierna för bra likvideras, bara så där, och den jäveln som vågar komma med -Varför kom inte vi bland dom tio bästa? ska jag gladeligen skicka på förbesök till Nangilima.

Fotad i rätt ögonblick!

Man kan aldrig få för mycket av det goda!

Idag ska jag iväg och träffa en av mina mentorer! En helt fantastisk kvinna i femtioårsåldern som hjälpt mig i många olika sammanhang, både när det gäller arbete och privat. Det är så himla skönt att få bolla idéer och tankar med någon som kan vara helt objektiv. Slippa subjektiva kommentarer som "Gud, det här är så typiskt dig.."osv.

Så varför nöja sig med bara en mentor? tänkte jag, och skaffade mig en till i tjugoårsåldern. Tanken med detta var, att den ena skulle kunna inspirera mig till att vara nytänkande och inte fastna i gamla tankemönster, medan den andre med sin erfarenhet och visdom, skulle guida mig till att göra kloka och mogna beslut.

Om det funkat?........well, jag är människa och ingenting annat.

Tekniskt geni - moi?

Det är inte helt enkelt att få upp saker "på väggarna" här men jag experimenterar mig fram! Får se till och ordna med en inflytningsfest snart och dresscode-blåställ!

Jag har rymt....

Och lämnat ett sjunkande patetiskt skepp bakom sig.

Bitchy Boo har landat i ett rosa jävla underbart moln, som förhoppningsvis ska bidra till massor av nykreativitet och skrivarglädje.
Frågan är bara, om man nu rymt, inte fan skickar man väl flyttkort då?