Försenad lunch!

Och så mycket roligare än så blir det inte just nu. Men just ordet lunch fick mig att minnas en liten reseincident som inträffade när jag var ute och luffade runt i Indonesien.

Vi skulle besöka Komodo ödlorna på Komodo Island och ett av kraven var att man var tvungen att köpa med sig lite levande föda för att kunna locka fram dessa bestar ur sina hålor.

Vårt val av levande föda blev en jättegullig get som vi köpte med oss från en marknad. I båten på väg ut mot ön kom ångesten krypande över mig. Hur fan skulle jag kunna offra denna stackars oskyldiga get bara för att få en glimt av några fornhistoriska varelser, som tydligen blivit så bekväma att de krävde bordsservering? De borde väl få jaga sin föda precis som alla andra?

Inte blev det bättre av att några engelska killar i sällskapet fick för sig att döpa honom till "Lunch". Ett djur med ett namn blir ju genast så mycket mer personlig, så i min ångest och förtvivlan köpte jag in mig på en gris istället som några andra hade med sig. Tittade sen på när han offrades och slets i stycken och tog med mig Lunch tillbaka till fastlandet igen där jag sålde tillbaka honom till marknadsgubben.

Visst, jag gick väl back några kronor, men det sjuka är att precis innan vi skulle åka vidare ser jag hur marknadsgubben säljer Lunch till ett nytt sällskap som är på väg ut till ön för att mata ödlor. Gissa om jag fick dubbel ångest! Inte nog med att jag släpat dit honom fram och tillbaka i en skumpig båt, nästan tvingat honom att se döden i vitögat men sen i sista stund gett honom hopp om livet tillbaka. Nu skulle han alltså bli tvungen att göra exakt samma dödsresa en gång till!

Stackars Lunch, det var helt enkelt inte hans dag.... eller så var det precis det det var.